Är livet en gåva?
Borde jag skratta eller gråta? Vara hysterisk kanske? Nääeee, hysterisk är kanske att ta i. Sitter på jobbet nu och det är ganska lugnt än så länge. Folk verkar må himla bra. Jag mår mindre bra.
Igår skrev en gammal kompis till mig. Han har varit i Afghanistan som soldat. Jag hade ingen aning om det här och blev ganska chockad när han sa det. Därefter berättade han att han hade varit med i en olycka där nere. Deras bil hade kört över en vägbomb. Han överlevde. Han hade dock inte lika tur som hans kompisar. Båda hans ben sprängdes bort... Jag lider med dig, men är jätteglad för att du lever.
Nu kan man ju fundera på hur man skulle reagera i en sådan situation. Är man otroligt ledsen för att man inte har några ben och måste ha proteser resten av sitt liv, eller är man otroligt glad för att man har överlevt? Vilka känslor dyker upp?
I den här situationen känns en liten vit lögn inte så stor längre. Jag sa något som jag inte borde ha sagt, något jag inte är så stolt över. Jag har dåligt samvete för det med. Samtidigt, hade jag inte sagt som jag gjorde, hade vi två då suttit här idag? Jag vet inte. Det är väl inte en tillräcklig ursäkt för att man inte sa sanningen, så än en gång, förlåt för det.
Nu ska jag återvända till jobbet... Se om jag kan komma över mitt dåliga samvete eller om det kommer förfölja mig resten av veckan.
